För några dagar sedan lovade jag
lättsinnigt min vän Malin att jag skulle predika om henne idag. Det
händer att vi präster gör sådant, mest för utmaningens skull,
och det brukar bli ganska roligt. Främst predikar vi ju om Jesus,
men emellanåt får en och annan ganska vanlig men exceptionell
människa dela hans utrymme. Han gillar ju att dela spotlighten. Jag
tänkte mig att hans kusin Johannes döparen, som står i centrum
idag, nog skulle vara ok med det också.
Men så påmindes jag återigen om världens mörker, och det kändes plötsligt mindre roligt.
Ofattbara och fasansfulla angrepp på barn i skolor i både USA och
Kina, på samma dag. Föräldrar som för evigt mist sina barn,
syskon som aldrig träffar dem igen. Andra barn som kommer bära
ärren för alltid, både insida och utsida. Samhällen som förlamas
av rädsla och skräck, högljudda politiska strävanden från alla
håll. Men mest av allt, en fasa som kryper under skinnet på varje
mamma, pappa, syster eller bror.
Den typen av fasa som man inte ens vill
vara i närheten av att tänka på en dopdag. Den typen av fasa man
skulle önska att ingen någonsin skulle utsättas för. Den typen av
fasa som inte kan förklaras, som man inte kan skydda sig emot. Den
meningslösa, vansinniga ondskan.
För några minuter sedan bad vi här:
”Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria E och S från
mörkrets makt, skriv deras namn i Livets bok och bevara dem i
ditt ljus, nu och alltid.” Vår värld är så mörk ibland, så
meningslöst ond eller förstörd. Och vi är så rädda hela tiden.
Dopet är Guds svar på vår rädsla, och just i den här bönen
ropar vi efter närhet och befrielse från allt ont. Från ont precis som detta onda som drabbade barnen i skolorna.
Vi vandrar i mörkrets skugga, vänner.
Bredvid oss vandrar Gud. Det hade varit så bekvämt att be om
beskydd, och skylla allt det som händer på Guds bristande skydd. Så
praktiskt, och samtidigt så utan hopp, eftersom varje fruktansvärd sak som händer då skulle varit Guds fel. Men så fungerar inte Gud, och inte våra liv. Istället vet vi att Gud
delar all smärta och all sorg. På skolan i Connecticut, innanför
skolgrinden i Henan i Kina. Jag vet att den vetskapen inte räcker,
men det finns det ingenting som gör. Det finns inga ord som tar bort
det som hänt, inga ord som gör det förståeligt. Vi har bara vår
längtan efter en värld där våldet har mist sin makt, där Guds
fred till slut råder.
Jesus kusin Johannes var en gammeldags
domsprofet på många sätt. Han pekade ut felen i samhället, men
talade också om den befriare som skulle komma. Han gjorde sig
impopulär hos makten, men nådde hjärtan och sinnen hos folket. De
visste att världen, redan då, behövde hopp och befrielse, och de
längtade.
Men Johannes överlevde inte. Han
mördades för sina obekväma ords skull. Hatet dödade honom.
Hatet klarar inte hoppets närvaro,
klarar inte sanningen. Hatet drömmer inte om fred. Hatet dömer utan
bevis, eller med svaga sådana, hatet gör ögon blinda och låter
mörkret spridas. Och det är så lätt att hata den som dödar barn,
den som skadar dem. Den som gjort sådant, tänker så många av oss,
förtjänar att dö, eller att lida, eller att låsas in för evigt.
Men hatet talar aldrig sanning. Hatet
leder aldrig till befrielse. Och hatet är inte Jesus väg.
Guds väg, Jesus väg är istället den
omöjliga kärlekens. Medlidandet som gör det möjligt att också be
för den som sköt eller högg, som söker efter vägar framåt
istället för efter syndabockar. Guds väg är sanningens väg, den
som kanske är obekväm men som befriar. Guds väg är närvarons
väg, doplöftets väg. Hör, du som har öron. Se, du som har ögon.
Vår värld behöver mer kärlek, mer förståelse, mer närvaro, mer
medlidande. Våra barn behöver hopp, inte stängsel och murar. De
behöver alla de löften vi ger dem i dopet. De behöver våra böner,
våra kramar, vår närvaro, vår uppmärksamhet och vår kärlek. De
behöver sanning och ja, de behöver befrielse från allt detta våld.
För det är sin fred Gud vill ge oss.
No comments:
Post a Comment