Saturday, March 02, 2013

Predikan 3e söndagen i fastan, 2013, Bryssel


Tänk dig. Mitt på Rue Neuve en lördagseftermiddag, den där tiden man absolut inte vill vara där. Det är trångt och kaotiskt. Och mitt i alltihop skyndar en läkare fram mot HM, där en ung flicka kollapsat i provrummet. Hon kan inte andas, och det är riktigt kritiskt. Hennes pappa, i dyr kostym, har rusat ut på gatan och ropat efter en läkare, och när en sådan klivit fram, kastat sig på marken, på knä bland tuggummifläckar, vickande gatstenar och kladdiga våffelpapper, och bett honom att snälla rädda flickans liv.

Och då, när läkaren följer efter den förtvivlade mannen, stannar han plötsligt. Det är trångt, massor med människor överallt, men han har känt någonting, någon annan har tagit tag i honom. En smutsig, gammal, böjd tiggarkvinna någon annanstans ifrån har sträckt sig efter hans jacka, och läkaren stannar.
Det finns ingenting, tänker de andra runt omkring, som kan göra den gamla kvinnans liv bättre. Hon har fått alla chanser, hon är i klorna på ondskefulla tiggarbaroner som utnyttjar henne, hon luktar illa, hon borde inte vara här, hon är obehaglig att se på, och än mer att röra vid. De andra vänder bort blicken. Drar i läkaren, det finns ett barnliv att rädda här, du måste välja! Den gamla är bortom räddning, hjälp den med framtiden framför sig istället! Tanten kommer vara tillbaka på gatan igen, hon överdriver säkert sina krämpor. Hjälp barnet!

Den gamla ser det i deras ögon. Hon ser föraktet, hon ser rädslan för allt som hon representerar. Hon är sjukdomen och fattigdomen. Hon är samhällets misslyckande, hon är den bittra eftersmaken i Brysselbornas lyxchoklad. Och hon, som borde hålla sig till portuppgångarna, borde räckt fram sin knöliga pappersmugg i tystnad, hon kliver fram och tar plats, och tar räddningen från barnet som lider.
Hon kryper ihop. Läkaren har stannat, ryggen stel. Han ropar till, söker den som rörde honom. De andra drar i honom. Det var ingen, ingen viktig, sånt händer i trängseln, skynda dig! Men han vänder sig, och kvinnan faller ner på knä. Nu kommer också han att se på henne med de där ögonen. Med föraktet och medlidandet, med kylan som håller skammen borta. Hon kryper ihop, det skulle inte vara första gången som någon sparkade henne. Och hon väntar.

Det är alldeles tyst. I hennes öron susar blodet. Det gör inte ont, någonstans, längre. Hon vågar inte tänka på det, vågar inte tro det. Kramperna är borta, men kanske är det bara tillfälligt, nog är det så. Och så hör hon honom.
”Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda.”

I vår evangeliebok finns bara stycket med kvinnan som blöder med, just här. Men den berättelsen är inskjuten i en annan, nämligen berättelsen om Jairos dotter. Jesus är på väg hem till synagogföreståndaren Jairos, en betydande man, när den blödande kvinnan rör vid honom. Det råder inget tvivel om att det är bråttom, Jairos har bett Jesus att rädda hans dotter från döden, och ändå stannar Jesus.
Exakt hur utstött och utsatt den blödande kvinnan var vet vi inte, men nog var hennes liv ett rent helvete. Hon ansågs oren, och Markus betonar hur hon har blivit lurad och utsugen, gång på gång sviken av sina egna förhoppningar och giriga kvacksalvare. Och så kommer det sista glimret av hopp i form av Jesus. Och hon satsar allt.

Vi har sett på andra ställen i Bibeln vad som händer när någon beter sig fel i en folkhop. De ville störta Jesus utför en klippa, de ropade korsfäst åt honom, de stenade Stefanos. En orolig och arg folkmassa är en livsfarlig plats. Kvinnan riskerade mycket när Jesus stannar. De andra runt omkring försöker få honom att röra sig vidare, barnet behöver honom, men han har känt desperationen och tilltron, och han vet vad han prioriterar.
Barnet har sina förespråkare. Barnet har familj och samhällsställning, och snart nog kommer hon vara frisk. Det vet Jesus. Den fattiga, blödande kvinnan har ingen som talar för henne. Hon är värdelös och framtidslös, en pinsam påminnelse till hela folket att vissa drabbas hårdare än andra, att rättvisa inte existerar för de fattiga. Henne stannar Jesus för.

För Jesus är hon lika viktig som den tolvåriga flickan.

Det spelar ingen roll för honom hur gammal kvinnan är, hur oren eller fattig, hon är lika viktig som vem som helst annars. Kanske är hon faktiskt viktigare, för att hon har lidit mer och inte har någon annan. Så han kallar henne dotter. Han knyter henne nära, han innesluter henne i den gudomliga familjen. För Jesus, för Gud, är inte kvinnans historia det som definierar henne, utan det är hennes tro. Den är, skapar, hennes framtid.

Och där är evangeliet också för oss idag.

Ingenting som du har gjort gör dig ovärdig Guds kärlek.

Ingenting du har blivit utsatt för gör dig mindre älskad av Gud.

Vad än andra tycker om dig, säger till dig, gör mot dig, är du älskad och önskad av Gud.

Hämta styrka hos Herren. Ta på dig Guds rustning. Alla de onda angreppen, oavsett om de kommer från människors tal, handlingar och tankar, eller från din egen övertygelse om ditt bristande värde, allt det där, studsar mot Guds kärleks sköld. Det är ingen lätt väg. Skölden kan kännas för tunn eller för liten ibland. Men när du står på knä, och världens onda skadar dig, vet att du bara är en mantelflik borta från Jesus värme, och han ska kalla dig sitt barn.  

No comments: