Sunday, May 31, 2015

Predikan Heliga trefaldighet S:t Pauli 31 maj 2015

Jag har spenderat den senaste veckan med att försöka förklara treenigheten för min man, religionsläraren. Jag har spenderat den senaste veckan med att misslyckats med att förklara treenigheten.

Det här är en av de söndagar som jag och mina kollegor fruktar mest. Den är tacksam, för det finns alltid bra psalmer och körerna har vacker musik att sjunga, men sedan är det där med predikan... Själva poängen med predikan är ju att göra bibeltexterna begripliga och tillämpbara för dagens människor, och så står vi där, den samlade kristenhetens predikanter, och stammar och tvekar. För vi tycker inte att det är lättare att förstå än vad ni tycker.

Vi är alla barn av upplysningen. Vi är alla fostrade i ett samhälle som värderar intellektuell kunskap över allt annat. Vi får lära oss värdet av studier i vetenskapliga ämnen, vi värderar det som är bevisbart mer än det som inte är det. Går det inte att kvantifierbara, det vill säga måttbestämma, är det inte värt någonting. Vi lägger större vikt vid sådant som är baserat på fakta än sådant som bedöms vara baserat på känslor. Huvudets kunskap leder oss. Hjärtats kunskap är i bästa fall bonus.

Men...
”Jag prisar dig, fader, himmelens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn.”

Vår tro är en huvudets och hjärtats tro. Vi slängde ut hustomtar och åderlåtning med upplysningen, och tänkte att vi skulle resonera oss fram till en ljusare framtid. Och på många sätt var uppgörelsen med vidskepelse och gamla dåliga sedvänjor bra, men vi slängde ut barnet med badvattnet. Vi glömde att våra hjärtan, våra känslor, är lika mycket en del av oss som våra hjärnor är. Vi glömde att det finns klokskap och kunskap som inte är bevisbar. Vi glömde skönhet och mysterium, dofter och smaker. När öronens och ögonens kunskap är den enda som gälls, vad händer när håret ställer sig på ända, när det smakar fel, när längtan efter beröring blir för stark?

Vi har separerat våra kunskaper. Vi har upphöjt den ena, och förlöjligar den andra. Det är ”bara” intuition, det är fantasier, det är känslor, det är föraningar.

Men tänk om det är den enda kunskap vi kan förstå Gud med?
Det är den kunskapen som blir mindre ju mer vuxna vi blir. Ju mer vi fyller våra hjärnor med tabeller och sanningar, desto mindre plats verkar det finnas för Andens bubblande glädje, för tryggheten i Förälderns kärlek, för modet från Sonen som utmanar. Det blir mindre plats för mysterium och mirakel, och för längtan och passion och trots.

Kanske är det att smita undan det svåra, men jag vill hävda att treenigheten är omöjlig att förklara med huvudets kunskap. Och hjärtat ägnar sig inte åt förklaringar. Hjärtat känner, bultar. Hjärtat vet om det är Sonen eller Anden eller Fadern som talar. Vårt innersta barn behöver inga etiketter eller utläggningar, utan gläds bara åt närheten.

Teorin om treenigheten har förklarats många gånger, men aldrig på ett riktigt bra sätt. Antingen hamnar man i modalismens dike, där de tre personerna egentligen inte är åtskilda, eller i en annan urgammal hädelse, arianismen, där Jesus och Anden är underställda Fadern. Och det finns knappt något sätt som vi med språkets och intellektets begränsningar kan förstå hur det hänger ihop. Och jag skulle vilja hävda att det inte ens är särskilt viktigt.

Vi talar om Fadern, Sonen och den Heliga Ande. Och vi talar om att Gud alltid är större. Våra namn kunde lika gärna vara andra namn. En del väljer att säga Skapare, Befriare och Livgiverska, och de är lika rätt, och lika begränsade. Vi famlar efter minsta halmstrå av intellektuell förståelse, medan känslan redan vet allt det går att veta om Gud. Allt är uppenbarat för de som är som barn. Världens mirakel, solstrålens dans på maskrosbollen, fjärilen som flyger i sin balett mellan blommorna, skuggorna på ett golv. Musiken, och konsten. Drömmar och skratt.

Ingen kan fånga känslan av ett skratt i ord.
Ingen kan fullt ut beskriva förälskelsen genom text och matematiska formler.
Och ingen kan fånga Guds mysterium genom teologiska utredningar.

Jag höll den här predikan för min man. Han rynkade pannan, såg oimponerad ut, men jämförde sedan försöken med att förklara Gud med att försöka förstå oändligheten. Det kanske går på ett plan, men inte på ett annat.

Det är djupt otillfredsställande. Och det är det enda jag kan ge er här idag. Vill du förstå treenigheten, lyssna på ditt hjärta. Guds innersta väsen är relationen. I mötet med Gud möter du de tre. Skratta, sjung, be, gråt, håll om. Dela ditt liv med andra, i all dess trasighet och skönhet. Där finns ledtrådarna. Där finns närvaron. Där finns Gud.