Tuesday, March 03, 2015

Predikan Bryssel 2015-03-01

Jag läste om en rabbin som stod vid porten till det som en gång var förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Hon stod där, framför ingången till en plats som blivit symbolen för antisemitism, och tänkte ”Så tvärsäkra som människorna som byggde den här platsen var, vill jag aldrig vara.”

 

På något märkligt sätt verkar tro ha blivit synonymt med tvärsäkerhet istället för den osäkerhet som är inneboende i ordet. Kyrkliga företrädare säger sig med säkerhet veta än det ena, än det andra. Och andra religiösa företrädare hävdar med lika stor säkerhet en motsatt ståndpunkt. Ibland leder den religiösa tvärsäkerheten den troende i döden, men oftare skadar den andra människor. 

Det blir allra tydligast i religiöst motiverade terrordåd, som allra oftast drabbar människor av den egna religionen, men som uttryckt en annan åsikt inom denna, eller som vägrar acceptera tvärsäkerheten.

Vi är många som bär på ärren av andras tvärsäkerhet, i såväl religiösa sammanhang, som i andra. Ingen är så hänsynslös som den som vet sig ha rätt, ingen så fullständigt omöjlig att ha en jämlik relation med. Osäkerheten, tron om man så vill, är på det sättet diktaturens motsats och demokratins förutsättning. Den öppnar för kompromiss och dialog. Det handlar inte om att inte ta ställning eller att inte ha en övertygelse, utan om ödmjukheten i mötet med den andra, erkännandet av att det finns andra verkligheter och sanningar än min. Och, kanske allra viktigast, förmågan att ändra sig.

 

I dagens evangelium uppför sig Jesus rätt mycket som en skitstövel, om vi ska vara helt ärliga. Det är svårt att känna någon som helst sympati med en person som bara ignorerar den hjälpsökande kvinnan, och det är nog få av oss som tänker oss Jesus på det här sättet. Vi glömmer att Jesus var ett barn av sin tid, född och uppvuxen i en kultur som gjorde stor skillnad på folk och folk, och på religion och religion. Att prata med en kananeeisk kvinna anstod inte en judisk man, framförallt inte en som på något sätt skulle framstå som en förebild och lärare. Det vore, i åskådarnas ögon, att sänka sig till hennes nivå. Så han ignorerar henne. Lärjungarna tycker mest att hon är jobbig. Ungefär som en blomsterförsäljare på en uteservering, eller en tiggare på väg ner i metron, med det undantaget att hon inte ger sig. Hon vet att han kan hjälpa hennes dotter, och hon är beredd att göra vad som helst. 

 

Förutom ärren från de tvärsäkra bär vi alla på kärleksärr. Det kan vara rent fysiska sådana, som ärret jag bär på min mage efter att min dotter föddes, eller känslomässiga ärr som inte syns men ändå finns där och skaver. Som en kollega till mig sade: Varje kärlek, en smärta. Varje möte, ett avsked. Varje födelse, en död. Varje relation bär i sig fröet till den mest jublande glädje, och till den djupaste smärta. 

 

Den kananeiska kvinnans hjärta blöder. Det blöder för dottern som har ont, men på grund av den tvärsäkra vägran hon möter hos den som kan hjälpa. Han vill inte ens prata med henne, men till slut går det inte att låta bli. Vad som fick honom att ändra sig vet vi inte, men till slut säger han åt kvinnan att hon och hennes folk inte är bättre än hundar, och att de inte förtjänar den nåd och glädje han har kommit för att skänka det judiska folket. Han är absolut säker på sin sak, på ett sådant där sätt som egentligen bara gudar och gudasöner kan vara. Och ändå når hon honom till slut.

 

Det finns vissa saker som kännetecknar stora ledare. Det handlar om att ta ansvar, även för sådant följeslagare gör. Det handlar om att ställa sig i skottgluggen för de andras skull. Och det handlar om förmågan att ändra sig. Det finns många andra saker som är viktiga, men dessa tre gör stor skillnad. Jesus vet redan att han ska dö för de andras skull, att han kommer att bli syndabock och få ta konsekvenserna för en felande mänsklighet som inte ens vill lyssna. Men fram till det här ögonblicket var han övertygad om att denna mänsklighet bestod av det judiska folket endast. Men kvinnans villighet att erkänna sin egen brist, sin egen obetydlighet, slog an något i honom. Hennes tilltro till honom rörde honom. Detta var inte en människa ovärdig att rädda, inte en som var likgiltig inför Gud. 

Det är svårt att se sitt eget privilegium. Min status känns naturlig för mig vad gäller de fördelar jag får från att vara född i ett visst land, av vissa föräldrar, i en viss tid. Det är när mitt privilegium hotas som jag reagerar med att vilja begränsa tillgång för andra. Och det är när jag ser orättvisa begås, eller utsätts för den själv, som jag märker att andras privilegier kanske utestänger mig.

Jesus hade alla fördelar. Han var man, av en respektabel judisk släkt, hade tillgång till tempel och synagoga. Kvinnan han mötte hade inget av detta, och hennes envisa rop efter erkännande fick till en början samma effekt som varje ifrågasättande av privilegium får. Hon ignorerades, de ville tysta henne, han talade till henne som vore hon mindre värd. Och ända, till slut, rasade gränserna dem emellan. 

 

Där på vägen blev kristendomen en religion för de förtryckta och de jagade. Där blevJesus en gud för de som inte är värda någonting i andras ögon. Där dömde han sig själv till ett liv av med-lidande, och där kallar han oss till att kämpa för dem som inga röster har. Där tvingar han oss att erkänna vår okunskap och våra förutfattade meningar. För om han kunde ha fel, då har vi det också. Och om han kunde ändra sig, då måste vi. Vi måste vara en kyrka som ständigt vågar förändras, en som ständigt vågar ifrågasätta våra egna och andras mönster. Då vandrar vi i Jesu fotspår.